Veckan som gick har varit ytterst lugn men helgen desto vildare. Förra året när jag var i Rovaniemi på mönstring (finlandssvenska, uppbåd). Så lovade jag att jag skulle hälsa på min kusin i Torneå, vilket jag nu fick tillfälle att göra. Efter 9 timmars tågresa från Helsingfors var jag framme i Kemi där min kusin mötte upp. Väl i Torneå snabbdusch och byte till civila kläder. På besök var även en amerikan som min kusin träffade som utbytesstudent i Japan. Så det blev pubrunda, mer internationellt samt en tidsresa när vi korsade gränsen till svenska Haparanda för en hamburgare på småtimmarna.
Det var stadsfest under namnet Twin City med mycket liv och rörelse. Särskilt som sig bör på landsorten, utstyrslade diesel Mercedesar fyllda med ungdomar med kepsen bakochfram. Festligheterna avslutades på söndagen med sikajuhlat (grisfest) med uppträdande av bland annat Matti Nykänen. Inget vi gick på.
En kul sak är att i dessa trakter fortsätter finskan in även på svenska sidan. Lite som situationen i Finland med svenskan. Dock är inte finska mer än lokalt erkänt på sina håll. Men jag kan låta meddela att jag blivit antagen till en distanskurs i finska på Umeå universitet nu under hösten. Så även jag ska få en formell utbildning i detta vokalharmoniska tungomål.
Skillnader att åka på värnpliktslegitimationen.
Dessa saker är bara några exempel vad man kan hitta på under helgpermissionen. Det är så att beväringar åker kostnadsfritt med VR:s fjärrtåg sedan första januari i år. Haken är att man saknar fast sittplats och att man måste ha permissionsuniformen på sig. Vilket jag tidigare skrivit om lett till svårigheter för mig när jag åkt till Sverige. Annars har jag inte nyttjat detta i stor utsträckning då jag främst hållt till i permissionslägenheten.
I Sverige fungerade det så att man åkte fritt med länstrafiken oavsett om det var tåg, båt, buss, spårvagn eller tunnelbana. Därtill kunde man åka med Swebus fjärrbussar i mån av plats. För att åka med SJ:s tåg fick man beställa biljetter, likadant med flyg. Uniform behövdes inte heller utan det gick att åka civilt.
Vilket gjorde det hela tämligen smidigt då hundratals värnpliktiga inte behöver spara på kvitton från lokaltrafiken som sedan ska ersättas.
Att avtalet i Finland gäller VR kan nog ha att göra med att de flesta rycker in på närmaste förband. När man i Sverige kunde rycka in varsomhelst. Det var dessutom en del av försvarsplaneringen att inte alla ryckte in där de bodde. Sedan ser helgpermissionerna lite olika ut. Här i Finland kan man få åka tidigare om ens restid sträcker sig över sex timmar eller om det inte finns möjligheter att ta sig hem efter en viss tid. I Sverige styrdes det istället av hur mycket helgvila var och en fick. Så resan kunde ta 10 timmar men då fick man bokad sängplats i sovvagn på tåget.
Det finns en rad andra förmåner för värnpliktiga i Finland, som att gå på bio billigare osv. Men jag tycker det är märkligt att i ett land där runt 85% av männen genomför sin beväringstjänst. Inte har avtal med lokaltrafiken in städerna eller med Matkahuolto. Det hade minskat pappersarbetet rejält när soldaten kan själv planera sin resa. Reseansvariga på förband kan därmed rikta in sig på specialfall som exempelvis flygbiljetter. Varpå det antagligen behövs färre sådana.
tisdag 22 juli 2014
måndag 14 juli 2014
fivpl: Finland vs. Sverige
Av rubriken att döma har dock detta har inget med ishockey att göra eller vem som har flest kanoner. Syftet med hela min vistelse här i Finland är främst för att hitta ett personalförsörjningssystem som fungerar. Här kommer skillnader mellan Sverige och Finland tas upp. Det är dock inget jag kan göra själv blott med mina upplevelser och erfarenheter. Så jag ser gärna att ni läsare delar med er av era erfarenheter och har ni frågor ställ dem. Jag är inget orakel och vet allt om vad som är intressant eller viktigt.
Men först veckan som gick.
Nu har årets andra kull inryckande varit på plats i en vecka. Smått roande att återigen se de småvilsna marschera omkring. Försöka sig på en honnör när de möter en osv. Hittills har jag inte behövt tillrättavisa någon och har egentligen ingen lust eller behov av det heller.
Vi håller oss för oss själva och vi syns bara då vi är ute på jobb. Vilket även det lockat intresse när de nya rekryterna marscherar förbi kan man se dem spana in vad vi gör. För att snabbt vända huvudet framåt när man kastar ett öga åt deras håll. För tänk om den läskiga undersergeanten blir arg och börjar skälla på en. Vad är det för mystiska hemliga saker de sysslar med där i plåtskåpet. Det är något det flesta undersergeanter inte heller vet, då vi är helt avskilda den vanliga verksamheten med egen kasern. Verklighetstrognast beskrivning av vad vi gör är nog musikvideon till Antiloop -Start rockin', vill jag föreställa mig.
Även det kompani vi officiellt tillhör har det svårt med oss. Eftersom vår pluton har en sak gemensam och det är att vi alla är ute på äventyr titt som tätt. Således är det svårt för byråkratin att beställa mat åt oss hos Leijona caterings matsal Sahara. Varpå vi blev tillkallade till möte på fredagen. Det lades fram en del förslag. Varpå till slut jag undrade hur vi skulle göra med min befattning. Som där på morgonmötet inte visste om vi under dagen skulle äta på Sahara i Sandhamn, Huvudstaben inne i stan, någon annan garnison eller spara kvitton från valfri lunchrestaurang. Särskilt när beställningarna ska komma senast två dagar i förväg. Mötet dog ungefär där, befälet kliade sig i bakhuvudet och vi alla fick dra iväg till våra respektive sysslor.
Jämförelse
Det är svårt att jämföra med tiden i Sverige med denna specialistbefattning jag innehar i Finland. Men överlag efter detta halvår känns Finland mer formellt och fyrkantigt. Det kan ha att göra med att jag var i Flygvapnet i Sverige. Flygvapnet är som samtliga försvarsmakters sladdbarn, om man får uttrycka sig så. Även att det kan ligga något i skiftet från invasionsförsvar till insatsförsvar. Då själva utbildningsstrukturen är annorlunda. Då Finland prioriterar större förband när man i Sverige under min värnpliktstid där (2006) prioterade att bygga färdiga enheter, som skulle kunna sättas in varsomhelst i världen. Någon äldre än mig får gärna fylla i hur det var förr.
Överlag tycker jag utbildningen i Sverige var mer "sissi" som man säger i Finland. Vi skulle överleva själv eller som stridspar i skogen, inriktade på gerillakrigföring. När man i Finland fokuserar på plutoner och brigader. Under lektioner har mina tankar alltid vandrat iväg till Full metal jacket som får bli "veckans filmtips", denna bloggs lilla tradition. Särskilt denna scen tycker jag visar skillnaderna väl. I Sverige var min uppgift att resa rörliga master med radiolänk eller rundradio. Främst för att kunna hålla samband med våra stridsflygplan i luften och förse dem med radarbild, ersätta fallna telenät eller rundradio till allmänheten, tänk psyops. Det var min uppgift tills jag skulle dra mitt sista andetag och även om mitt sista vapen var att kasta kottar. I Finland förutsetts närmast ett frontkrig mot en angripare där samtliga underofficerar ska kunna ha befälet över en pluton. Det syns även markant på satsningarna i Finland där man satsar på armén, markstridskrafterna. När man i Sverige haft en marin och ett flygvapen som varit ett av de större i världen. Då Sverige främst haft en gräns bestående av luft och vatten mot den så kallade "stormakt Röd".
I Finland utbildas olika befattningar separat när man i Sverige utbildar en pluton med olika befattningar. När jag lumpade i Sverige var de första som genomgick det så kallade treterminssystemet (PDF). Därefter en tredje frivillig termin, som i mitt fall innebar två år i svenska Flygvapnet och Nordic Battle Group.Vilket under värnpliktstiden innebar att samtliga oavsett befattning (mening som sergeant) gjorde 11 månaders tjänstgöring. Från tidigare 15, 12, 11, 9, 7,5 och allt vad det nu var. Inrycken var lagda så att de med längre befattningstid fick ett försprång. I Finland har man två inryck per år där de som blir utvalda till underofficerselever och reservofficersaspiranter har ett halvårs försprång innan de utbildar nästa inryckningsomgång. I Sverige under min tid var officersaspirant något man fick söka själv efter fullgjord värnpliktstjänstgöring (beväringstjänst, på finlandssvenska). Måste ändå säga att jag var oerhört imponerad av de finska aspiranterna jämfört de svenska.
Det märks tydlig skillnad i vilken typ av försvar dessa två länder valt. Även om det i sig inte betyder att de har mycket att lära av varandra. Överlag tycker jag Nordiska försvarssamarbetet Nordefco får mer uppmärksamhet i Finland än Sverige. Men det måste närmast bero på att försvaret är en större del av samhället och inte ett "särintresse" som det blivit i Sverige. Det är även enkelt att fortsätta inom det finska försvaret om man så vill, som utbildare eller som insatssoldat. Även repetionsövningar anordnas vilket inte hänt i Sverige sen 90-talet. Det binära som genomsyrat den svenska omställningen saknas fullständigt. I min mening är Sverige inte annorlunda än de andra Nordiska länderna, för optimal personalförsörjning behövs värnplikt. Frågan är bara hur ska den se ut?
Men först veckan som gick.
Nu har årets andra kull inryckande varit på plats i en vecka. Smått roande att återigen se de småvilsna marschera omkring. Försöka sig på en honnör när de möter en osv. Hittills har jag inte behövt tillrättavisa någon och har egentligen ingen lust eller behov av det heller.
Vi håller oss för oss själva och vi syns bara då vi är ute på jobb. Vilket även det lockat intresse när de nya rekryterna marscherar förbi kan man se dem spana in vad vi gör. För att snabbt vända huvudet framåt när man kastar ett öga åt deras håll. För tänk om den läskiga undersergeanten blir arg och börjar skälla på en. Vad är det för mystiska hemliga saker de sysslar med där i plåtskåpet. Det är något det flesta undersergeanter inte heller vet, då vi är helt avskilda den vanliga verksamheten med egen kasern. Verklighetstrognast beskrivning av vad vi gör är nog musikvideon till Antiloop -Start rockin', vill jag föreställa mig.
Även det kompani vi officiellt tillhör har det svårt med oss. Eftersom vår pluton har en sak gemensam och det är att vi alla är ute på äventyr titt som tätt. Således är det svårt för byråkratin att beställa mat åt oss hos Leijona caterings matsal Sahara. Varpå vi blev tillkallade till möte på fredagen. Det lades fram en del förslag. Varpå till slut jag undrade hur vi skulle göra med min befattning. Som där på morgonmötet inte visste om vi under dagen skulle äta på Sahara i Sandhamn, Huvudstaben inne i stan, någon annan garnison eller spara kvitton från valfri lunchrestaurang. Särskilt när beställningarna ska komma senast två dagar i förväg. Mötet dog ungefär där, befälet kliade sig i bakhuvudet och vi alla fick dra iväg till våra respektive sysslor.
Jämförelse
Det är svårt att jämföra med tiden i Sverige med denna specialistbefattning jag innehar i Finland. Men överlag efter detta halvår känns Finland mer formellt och fyrkantigt. Det kan ha att göra med att jag var i Flygvapnet i Sverige. Flygvapnet är som samtliga försvarsmakters sladdbarn, om man får uttrycka sig så. Även att det kan ligga något i skiftet från invasionsförsvar till insatsförsvar. Då själva utbildningsstrukturen är annorlunda. Då Finland prioriterar större förband när man i Sverige under min värnpliktstid där (2006) prioterade att bygga färdiga enheter, som skulle kunna sättas in varsomhelst i världen. Någon äldre än mig får gärna fylla i hur det var förr.
Överlag tycker jag utbildningen i Sverige var mer "sissi" som man säger i Finland. Vi skulle överleva själv eller som stridspar i skogen, inriktade på gerillakrigföring. När man i Finland fokuserar på plutoner och brigader. Under lektioner har mina tankar alltid vandrat iväg till Full metal jacket som får bli "veckans filmtips", denna bloggs lilla tradition. Särskilt denna scen tycker jag visar skillnaderna väl. I Sverige var min uppgift att resa rörliga master med radiolänk eller rundradio. Främst för att kunna hålla samband med våra stridsflygplan i luften och förse dem med radarbild, ersätta fallna telenät eller rundradio till allmänheten, tänk psyops. Det var min uppgift tills jag skulle dra mitt sista andetag och även om mitt sista vapen var att kasta kottar. I Finland förutsetts närmast ett frontkrig mot en angripare där samtliga underofficerar ska kunna ha befälet över en pluton. Det syns även markant på satsningarna i Finland där man satsar på armén, markstridskrafterna. När man i Sverige haft en marin och ett flygvapen som varit ett av de större i världen. Då Sverige främst haft en gräns bestående av luft och vatten mot den så kallade "stormakt Röd".
I Finland utbildas olika befattningar separat när man i Sverige utbildar en pluton med olika befattningar. När jag lumpade i Sverige var de första som genomgick det så kallade treterminssystemet (PDF). Därefter en tredje frivillig termin, som i mitt fall innebar två år i svenska Flygvapnet och Nordic Battle Group.Vilket under värnpliktstiden innebar att samtliga oavsett befattning (mening som sergeant) gjorde 11 månaders tjänstgöring. Från tidigare 15, 12, 11, 9, 7,5 och allt vad det nu var. Inrycken var lagda så att de med längre befattningstid fick ett försprång. I Finland har man två inryck per år där de som blir utvalda till underofficerselever och reservofficersaspiranter har ett halvårs försprång innan de utbildar nästa inryckningsomgång. I Sverige under min tid var officersaspirant något man fick söka själv efter fullgjord värnpliktstjänstgöring (beväringstjänst, på finlandssvenska). Måste ändå säga att jag var oerhört imponerad av de finska aspiranterna jämfört de svenska.
Det märks tydlig skillnad i vilken typ av försvar dessa två länder valt. Även om det i sig inte betyder att de har mycket att lära av varandra. Överlag tycker jag Nordiska försvarssamarbetet Nordefco får mer uppmärksamhet i Finland än Sverige. Men det måste närmast bero på att försvaret är en större del av samhället och inte ett "särintresse" som det blivit i Sverige. Det är även enkelt att fortsätta inom det finska försvaret om man så vill, som utbildare eller som insatssoldat. Även repetionsövningar anordnas vilket inte hänt i Sverige sen 90-talet. Det binära som genomsyrat den svenska omställningen saknas fullständigt. I min mening är Sverige inte annorlunda än de andra Nordiska länderna, för optimal personalförsörjning behövs värnplikt. Frågan är bara hur ska den se ut?
söndag 6 juli 2014
fivpl: Bofast
Har skaffat boende i Hertonäs (finska Herttoniemi) det ligger mellan Sandhamn och stadskärnan. Vilket gör det optimalt oavsett vilken riktning jag ska bege mig. Det känns riktigt skönt att få bort oket från axlarna att behöva jaga boende till varje helg.
Nu i helgen hade jag tänkt spana in muséer här i staden. Tyvärr har de inte helgöppet nu under sommarens semestertider. Varpå jag gick runt och kikade i affärer istället.
Vår befattning i Sandhamn kommer inte ha något med dessa att göra. Vi är på jobb, vår befattning skiljer sig inte mycket från ett vanligt arbete. Men för de andra undersergeanterna finns det matnyttigt i James Mashiris blogginlägg; avoin kirje varusmiesjohtajille (fritt översatt; öppet brev till beväringsledare).
Finland känns överlag lite tvärtom mot Sverige. Även affärerna har för tok för korta öppettider på helgerna. Utom just alkoholmonopolet Alko, där man även kan köpa kall öl och panta tomburkar. Vilket ramaskri det hade blivit om det var likadant i Sverige. Systembolaget hade pantautomater för vinflaskor under en tid på 90-talet men that's it. Sedan alla spelautomater Ray Potti som finns överallt, varje köpcenter har ett minikasino fyllda med dessa. Dock har finska Posten (eller Itella som det tjofräsiga internationella namnet är) egna riktiga postkontor. Jag har dock ingen hemlängtan och jag glömmer nästan ibland bort att jag är i Finland. En sak är sig lik, jag har aldrig förstått mig på folk som kastar snus i pissoaren. Suckar man djupt och tittar upp i taket, så sitter det prillor där också. Snus får inte säljas i Finland men det finns likförbannat överallt. Undrar hur mycket pengar finska staten går miste om varje år?
Mellanöl som säljs i mataffärerna får inte köpas efter 21 på kvällen. Till skillnad mot folkölen i Sverige som säljs dygnet runt. Öl precis som det mesta är dyrare i Finland jämfört med Sverige. Däribland mikrodatorn Raspberry Pi vilken jag tänkte införskaffa i lördags. Billigast i Finland är Verkkokauppa, motsvarande i Sverige NetonNet får man sin Raspberry Pi runt 15€ billligare. Jag la istället pengarna på öl och läste på mer om Arduino istället.
På måndag rycker nästa omgång rekryter in. De flesta torde vara -95or men det kan vara äldre också. Särskilt då de flesta utlandsfinnar och nyfinnar hamnar i Sandhamn. Jag fick även i dagarna reda på att jag inte är äldst, en i vår pluton är ett år äldre. På vår tid fanns det två Tyskland.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)