fivpl: Muck och om livet i Finland

Detta blir troligtvis det sista fivpl-inlägget. Den första delen kommer vara en liten tillbakablick över året i Finland. Det hade varit bättre att just detta kommit innan nyår, så slipper man nu älta föregångna år nu 2015. Men jag har istället valt att slå ihop det med mina funderingar på förbättringar angående den finska värnplikten, som efterfrågats.

 Igår, måndag ryckte första kontigenten in och detta datum för exakt ett år sedan gjorde jag detsamma. Så något så när lämpligt ändå att detta inlägg kommer på årsdagen. Det har varit lärorikt att få spendera ett år i ett land, jag varken är född i eller har bott i tidigare.

Och visst finns det skillnader mot Sverige även om det stora hela är väldigt likt. Ska ta upp några saker jag hängt upp mig på. Finland är formellt, allt är uppstyrt hur man ska göra. Inte som i Sverige när man bara intutivt synkar in läget och gör något lämpligt. Finns det inga regler så varför inte gå i shorts, barbröstad med en pizzakartong under armen och köpa läsk på affären? Antingen det eller så bara står det still i finländarens huvud. Men det gäller att vara artig som att tacka för skjutsen. Det gör även jag i Sverige när jag åkt exempelvis taxi, i Finland gör man det även på bussen men det blir bara absurt när en del gör det på metron i Helsingfors. Det är inte så att föraren hör och vad säger man? Tack själv, främling som ingen talat med.

Jag har även haft bilen med mig i Finland den sista tiden men även kört våra servicebilar i tjänsten. Övergångsställen. När man stannar för fotgängare som vill korsa gatan, får man se en fullständigt chockad eller förbluffad människa. De står där någon sekund och begrundar detta världens underverk som nyss skett. För att sedan ta sats och tokspringa över vägen som om de blivit jagade av vargar. Jag satt och fnittrade varje gång. Jag kan delvis förstå detta då ingen verkar stanna för fotgängare. Men det skiter jag själv i när jag ska korsa gatan. Jag går rakt ut i gatan med bilister som ibland får tvärnita som följd. Jag går över ändå och ger föraren min iskalla "jag ska skjuta din hund och smörja in din fru i kolasås"-blick. Fungerade varje gång och jag lever fortfarande. Det heter trotsallt skyddsväg på finlandssvenska efter finskans suojatie. Så någon ordning får det lov att vara annars kan man införa från svensksvenskan det mer neutrala tienylityspiste istället.

Alkohol, kan inte skriva om Finland utan att nämna det eller hur? Alko-monopolet är ingen höjdare utbudet är alldeles för smalt för en ölsnobb som jag. Pinsamt att avdelningarna för cider och lonkero är jämnstora. Lonkero betyder tentakel men kommer från engelskans long drink. Som i detta fall är finsk specialité, gin blandat med grapefruktläsk. Det smakar som sockerdricka och hör enligt mig hemma på barnkalas. Av skyltningen av brännvinet på Alko lär no name-märkena Suomi och Leijona vara storsäljare, de kommer tappade på pet-flaska och är utrullade på lastpall i butiken. Vanligast är dock att man ser både ungdomar och slitna medelålders människor släpa på mellanöls Koff-burkar ovarsamt nedstuvat i genomskinliga fryspåsar från mataffären.

Jag var glad när jag kom till Helsingfors från lilla Riihimäki. Men mitt i sommaren hade allting semesterstängt på helgerna, det var varmt och fanns verkligen ingenting att göra. Förutom att bada, vandra planlöst omkring och dricka sig kalaspackad på kall öl. Så här tog jag verkligen seden dit jag kom. Jag har aldrig tidigare druckit så mycket alkohol i mitt liv som i Finland. Att ölen är nästan tre gånger dyrare i Finland än Sverige var inget hinder när alternativet är att sitta timtals att stirra in i en vägg. Att sitta på uteservering, shoppa och smälta in bland turisterna var ingen ekonomisk möjlighet med värnpliktig dagpennig, inte heller valde jag att spela bort dem på ray potti-maskiner. Inte på grund reklamfilmerna för spelmissbruk som ploppade upp på Youtube. Ironi när det finns spelmaskiner överallt. Återigen detta formella att alkohol och spel är dåligt, man ska inte men samtidigt vill man väldigt gärna ha skatteinkomsterna med andra handen. Det är mer ett tillrättalagt sätt att lura sig själv än att faktiskt göra något åt problemet. Det är nästan som att det som räknas i Finland är det man säger när det i Sverige är det man gör, på gott och ont.

Andra skillnader är att i Sverige kan man nästan sätta ett likhetstecken mellan staten och civilsamhället. I Finland känns det mer som att staten är som ett företag bland alla andra, fast med lite mer befogenheter. Som om medborgarna inte utgjorde staten som ett missförtroende dessa emellan. Finland har varit i krig med nästan allt och alla, även med sig själv. Någonstans känns det som om man inte riktigt kommit över detta ännu. När man i Sverige tänker äh vafan lite milis och automatvapen åt alla. Framstår Sverige lite som svenskarna ser på Danmark, avslappnade och tillbakalutade. När man i Finland har ett mer formellt och mer byråkratiskt förhållningssätt. Men ändå mer öppet och enkelt på ett svårförklarligt sätt.

Och kaffet smakade blask! Fast det enda jag egentligen saknade under tiden i Finland var riktig äkta stolt svensk kebabpizza. Finsk kebabpizza vet inte riktigt vad den är, lite åt texmex-hållet kanske. Inte ok, Finland. Något som var bra i matväg var de billiga köttpirogerna som man trycker i för mycket Åbo senap, den eldiga varianten.              



Sista veckan i Helsingfors. Förutom sedvanlig parad, tal, kaffe och munk med en finlandssvensk komiker som stod för underhållningen (på finska). Så var vi även och fikade på vår enhet inne i Helsingfors. Där fick vi väldigt fina ölstop eller glasmugg snarare och ett multiverktyg båda med märket för vårt förband, PVJJK. Vi fick även reda på var vi krigsplaceras. Basker (barett) fick vi inte som i Sverige utan den som ville fick köpa den för €5, jag skippade. Hos Ruotuväki finns en artikel och bild på när vårt kompani lämnar in det sista av våra persedlar. Undertecknad syns till vänster i bild med mössa på huvudet.

Hemförlovningen/muck från Gardesjägarregementet på Sandhamn var nog det enda som fungerat smidigt där. Det var en officer som gått i pension och denne skulle tackas av just denna dag. Så var vi iväg redan vid 11-tiden. Mina kamrater från Signalregementet fick in åka iväg in i det civila förrän efter 20-tiden på kvällen. Många av dessa träffade jag i Stockholm när de tog en kryssning dit. Tiden i Sverige har jag träffat släkt och vänner, som jag inte sett på länge. Packat upp mina saker som varit bortstuvade i förråd, varit på arbetsintervju och bara tagit det lugnt. Givetvis i postfacket hemma i -Linköping låg det inte bara räkningar utan även ett brev från Rektryteringsmyndigheten. Angående repetitionsövningar, välkommen hem liksom. Imorgon börjar jag dessutom mitt nya arbete.

Trodde jag skulle få med idéerna om finsk värnplikt här. Men jag lurades tydligen, det är sent nu så det kommer i veckan, Hursomhelst har detta gett mig mycket ovärderliga erfarenheter och kunskaper som uppsjö valfrinågontingläsaienboknågrapoängkurs på universitet aldrig kan ersätta.

Ovan nämnda stop fylld med mikrobryggerifolköl

    

Gott nytt!

Tomt inlägg. Alldeles för upptagen att njuta av livet hemma i Linköping. ;)

fivpl: Non sequitur

Återigen ett bra tag sedan det blev något inlägg. Det rullar på som vanligt och det är kanske det som är problemet. Det är klurigt då jag inte kan skriva om det jag gör och egentligen vill jag göra annat på helgerna än att skriva.

Det som skiljer sig från mängden sedan förra inlägget är att pluton-, kompani- och bataljonschef besökte oss på vår enhet. De precis som alla andra hade inte aning om vad vi sysslar med. Vi hade förberett oss genom att städa vårt "kontor" eller snarare arbetsrum. Vi hade en fiberpanel som vi skulle färdigställa genom att svetsa på några tiotal meter kabel. Denna skulle senare monteras av oss i ett rackskåp i en byggnad någonstans i södra Finland. Den redan påsvetsade optokabeln skulle sedan dras genom sagda byggnad och termineras i en plastlåda. Detta fall spar det tid och man slipper hantera fibersvetsen på trånga och allmänt bökiga utrymmen, i ena änden i alla fall.

Jag och min "stridsparskamrat" satt runt en timme kring arbetsbänken och väntade på att få svetsa de sista fiberparen. Något som tar några minuter. Detta för att på ett tillrättalagt sätt förevisa ett exempel på hur det kan se ut när vi arbetar. Dessutom är det inte säkert att ens våra chefer får vara på de platser för att se exempel på när vi arbetar in situ. Vi förklarade att detta är bara en del av vad vi gör och ingen plats eller uppdrag är det andra likt. Det brydde sig inte bataljonschefen om, han var mer intresserad om var vi skulle krigsplaceras och vad vi tänkte göra i det civila efter värnplikten.

När det blev min tur att svara. Att jag var från Stockholm och läste statsvetenskap på universitet. Så kunde man skönja på överstelöjtnanten att ekorren i hjulet plötsligt fått ett slaganfall eller dylikt. Det hängde inte ihop tydligen i någon form av logisk tankegång men det kom inga följdfrågor, så vi fortsatte med vårt fibersvetsande.

Jag har under min vistelse här alltid legat lågt, då jag vill att det ska bli så "äkta" som möjligt. Inte skyltar en matrecensent på restaurangen hen äter på att så skulle vara fallet, inbillar jag mig.

Under veckan har jag även råkat ut för min första nykterhetskontroll ute i trafiken. Eftersom vi har vanliga civila bilar i olika färger och former. Så blev vi invinkade och stoppade som alla andra. Polismannen blev förvånad att vi satt där uniformerade och undrade om vi var ute på jobb. Jag svarade ja och blåste snabbt i plaströret han hade förberett. Polismannen slog aldrig igång alkoholmätaren utan sa att vi gör det här för syns skull. Då det antagligen sett märkligt ut om vi bara blev förbivinkade efter vi stoppats.

Som i Sverige är det täta skott mellan civil och militär verksamhet. Civila polisen har ingen rätt att hindra vår verksamhet utan det står militärpolisen för. Hade någon av våra civilanställda framfört fordonet hade det varit en annan sak. Men så ser det ut på vår enhet och det har med Ålands demilitarisering att göra. Så det finns en snårig logik där i balgrunden ändå.

Nästa vecka kan jag skryta med att jag är ledig. Så jag har äntligen en möjlighet att ta mig till Försvarshögskolans bibliotek! Tips på annat man borde se och göra i Helsingfors under veckan emottages tacksamt.    

fivpl: Veckorna går fort

..Lite för fort ibland, nästan. Idag är det blott 39 dagar kvar till muck eller ohi on. Anledningen är nog att det har varit fullt upp med resor till olika platser för diverse arbeten. Samt att jag kom tillbaka från Sverige efter två veckors semester där. Som givetvis spenderades med vänner eller bara ta det lugnt, utan en tanke på att skriva något här.

För en månad sen genomgick vi även militär fordonsutbildning med körprov. På måndagen hade äntligen mitt tillstånd kommit. Hyffsat sent med tanke på att vi frågat om det redan i somras. Nåväl nu får jag köra personbil i Finlands försvarsmakt en rågad månad iallafall. Mitt svenska militära förarbevis för både person- och lastbil tog jag 2007 och det är giltigt fram till 2015.

Köra bil har jag fått göra hela veckan. Extra spännande när första snön föll över Helsingfors och tjänstebilen fortfarande hade sommardäck på. Som sig bör är första snön en överraskning så fredagen spenderades således med att byta om till vinterdäck på enhetens samtliga släpvagnar.

Under torsdagen flaggades det friskt med de finska färgerna. Ironiskt nog för Svenska dagen, detta är Finlandssvenskarnas "nationaldag". Lite som Gottlunds dag vilken jag skrivit om tidigare.

Sedan har jag även blivit intervjuad och fotograferad av tidningen Ruotuväki. Som antagligen kommer att publiceras i januaris specialnummer.

Sist men inte minst har jag beställt hemresebiljetter till Sverige, Samt sökt lite jobb, tycker det känns rimligt att skaffa ett heltidsarbete och läsa distans- eller frikurser på universitet istället. Det är ändå statsvetenskap vi talar om och inte raketforskning.

På måndagen lär vi få finbesök på enheten samt att det börjar ryktas om flytt. Får se om kommande veckor blir lika hektiska. På återseende.

fivpl: Ruinturism

Hela september har istortsett bestått av kommendering till annan ort med mycket resande som följd.

En pjäs på Väster Svartö med Helsingfors i bakgrunden.

Därav har denna blogg inte uppdaterats i den grad jag vill. Under helgerna passar jag helstpå att göra annat än att sitta och skriva här.

En sådan sak var att åka till Sveaborgs fästning för en heldag med besök till bland annat krigsmuséet Manegen. Som har fritt inträde för oss beväringar. Ut till Sveaborg tar man båt som ingår i HSL/HRT lokaltrafik. Hade jag varit där i tjänsten, finns det även i servicetunnel som går dit.


Överlag tyckte jag det var för "turistiskt" inte var något särskilt men det är en smaksak. Jag är mer intresserad av Skanslandet på andra sidan det smala sundet Gustavssvärd. På bloggen finskspråkiga Esoteerinen maantiede finns bilder från Skanslandet (och andra spännande platser). På finska Yle finns det en mycket bra karta över intressant bunkrar och krigsminnen, "missä Suomen sodat näkyvät?"

Även i vårt kontor finns historiens vingslag. En annan manege brevid huvudstaben som är tänkt bli museum även det. Nu för tiden en bastard med fint yttre, då det är något så udda som en manege som byggts om till parkeringsgarage. Hos Senatfastigheter finner man mer info om Gardesmanegen (PDF). Googlar man på "Kaartin Maneesi" hittar man dessutom en rad spännande ombyggnadsförslag från en rad internationella arkitekter. Om det har att göra med att Finlands arkitekturmuseum ligger rakt över gatan vet jag inte.

Detta tycker jag illustrerar stora skillnader mot Sverige. Där man oftast byggt upp något från scratch för dyra pengar. Sedan tragiskt för samma dyra pengar avveckla och radera det från jordens yta. Eftersom jag har växt upp i Stockholms inre skärgård finns liknande försvarsanläggningar även där. Som Vaxholms fästning exempelvis men främst mindre kända anläggningar. Batteriet i Torsberg på Värmdö som inte ens finns kvar idag, vilket fick konsekvenser för faunan enligt lokaltidningen NVP.

Det som inte är fint nog för Statens fastighetsverk lämnas inte bara mot sitt öde som i Finland utan faktiskt förstörs och plomberas i någon form av ivrig historieförnekelse eller omskrivning. Som tur finns det nördar som skriver på wikipedia om "Stockholms fasta försvar" men mycket av det är förstört idag, om inte så imorgon.

Valvaka

Jag tänkte skriva ett inlägg på Facebook men förstod rätt omgående att dess längd skulle passa bättre som blogginlägg. Detta är rent personligt som jag kände jag borde få ur mig, rakt från hjärtat.

Jag önskar jag kunde känna den glädje, gemenskap och kampanda som de partipolitiskt aktiva sprudlar av. Jag önskar att jag bara tyckte precis som alla de andra i "mitt parti". Att jag kunde se ner på och tala ont om det andra partierna. Hitta småfel, dra alla över en kam, ni är alla likadana och vi! Vi är så mycket bättre.

Egentligen önskar jag inte alls det. Jag önskar vi istället kunde diskutera frågor i sak som vuxna människor.
Nu är det inte så. Jag har aldrig varit med i ett parti och troligtvis kommer jag aldrig bli det heller. Jag gillar säkerhetspolitik, det är anledningen till varför jag började läsa statsvetenskap och varför jag inte är partipolitiskt aktiv.

När andra hetsar varandra parti mot parti, grupp mot grupp, tro mot tro. Har jag fått lära mig att samtliga medborgare är lika mycket värda och att vi har ett gemensamt mål att ta hand om varandra. Det kan vara en generationsskillnad, jag har inte vuxit upp i "samma land" som mina yngre studiekamrater exempelvis. Samtidigt finns det jämnåriga och även äldre som inte har någon idé.

För ganska precis 10 år sedan blev jag en av få, mot min vilja, utvald att genomföra värnplikt. Med hot om fängelsestraff lärde jag mig skjuta, döda och överleva. Samtidigt som jag blev skolad i mänskliga rättigheter, första hjälpen med mera. När andra 19-åringar satt och planerade studier eller utlandsresor. Gemensamt med dem var jag också ute en fredag kväll. Inte på en bar eller klubb, vi i beredskapstroppen gick skallgångskedja och letade efter en självmordsbenägen tonåring som rymt hemifrån.

Jag kände mig inte kränkt eller orättvist behandlad av detta. Så här i efterhand var nio år av skolplikt värre än ett års värnplikt. Visserligen var värnplikten mycket hårdare fysiskt och mentalt, men alla respekterades och ingen blev mobbad oavsett klädstil, ursprung eller samhällsklass. Detta idag säger vår nuvarande statsminister var dåligt och värdelöst. Jag, min far och så många andra män, därtill kvinnor som frivilligt ställt sig till förfogande är inte värt något, ett särintresse.

Istället infördes det på ideologiska grunder nya toppmoderna frivilliga försvaret och värnplikten lades i träda. Denna reform har precis lätt till det vi motståndare debatterade vilt innan införandet. Det är ineffektivt, övas inte och kommer aldrig kunna komma att fungera fullt ut utan tillförsel av extrema mängder pengar. Vem vill dessutom ta ett sådant underbetalt lågstatusyrke och samtidigt ses ned på av både regering och folk i allmänhet?

Detta är anledningen till varför jag valde att åka till Finland för att genomföra värnplikt på nytt. För att se hur det fungerar, ta intryck och få idéer hur man kan försöka förändra personalförsörjningssystemet i Sverige. Jag blir rörd när jag tänker tillbaka på alla de gånger här i Finland. Som vilt främmande finländare jag pratat med blir skakiga, glansiga i ögonen och säger uppriktigt "tack" när de skakar min hand eller kramar om mig. När jag förklarat för dem varför jag är här.

Finland har verkligen fått kämpa för sin självständighet och medborgarnas rösträtt. Man vet till skillnad mot Sverige att det har ett pris och inte kommer gratis. Under min tid här i Finland har ett av våra grannländer invaderat Ukraina. En av de största bränderna, skogsbranden i Västmanland. Frivilliga och brandmän slet, bara för att höra att de inte gjorde ett tillräckligt bra jobb. Reinfeldts sovande folk har inte vaknat ännu. Istället är det stora nyheter #knuffgate när Löfvén avvisar Lööfs kränkning av dennes luftrum.

Jag kanske är ond, krigisk, tappad i golvet, en förtryckande "vit man" och att världsfred når man genom att lägga sig under ett flygplan på museum. Men tyvärr fungerar det inte så att man bara diskutera saker, ta avstånd eller tycka att "någon" ska göra "något". Som vänstersidan tycker.

Inte heller är högersidan något att ha. Då man ljuger folk rakt upp i ansiktet och kallar nedskärningarna för satsningar. Men en stor del är bara okunniga, lite som ett glatt efterblivet barn som klappar en katt mothårs. En del tycker det bara är nimby.

Jag respekterar allas rätt att uttrycka sig och oavsett vad ni röstat på idag. Men jag skäms över mina landshenar när ni istället debatterar lyxproblem jobbskatteavdrag eller kvotering av styrelser. Blockpolitiken i Sverige har effektivt dödat säkerhetspolitiken. Även om jag vet att det är ett val på pest eller kolera. Så sitter jag här framför valvakan och har en liten gnutta hopp om att vi spräcker blocken. Så kan vi enas om att oavsett vad ni tycker, vilken -ism ni tillhör. Att det är allas våran skyldighet att försvara denna rättighet tillsammans. Idag är det ingen som gör det...
 

fivpl: Mea culpa

Jag är ledsen att det inte hunnit bli något inlägg tidigare. Det har varit en hel del att göra. Första veckan åkte vi iväg på kommendering med övernattning på annan ort, för att dra fiberkabel utomhus. Det var riktigt varmt så vi arbetade bara i finska försvarets svarta kortbyxor. Som en bonus blev det en rejäl bonnabränna över hela kroppen. Mycket badande har det även blivit av med besök av olika badplatser runt om Helsingfors.

Därefter har tiden bara snurrat på all världens fart. Vi har firat gardesjägarregementets årsdag den 16:de augusti. Vilket innebar att det var torsdag, då vi har vårt tvättbyte. Vi var där vid niotiden på morgonen istället för sju när vi ska vara där. Det var en kapten där som sa att de satt och fikade, varpå vi inte kunde byta våra persedlar. Jag försökte mig på min bästa imitation av fru Justitia och undrade vad som var viktigast. Tillslut fick vi byta våra gamla ofärska kalsonger mot tvättade. Något vi inte fått ut är skyddskängor, overall och annat praktiskt. Det är stort bök och nästintll omöjligt att få ut något utöver de listor som finns. Jag brukar använda mina civila skyddsskor om omgivningarna tillåter. Vår beväringstjänst skiljer sig mycket från den vanliga, bara en sån sak att jag stått i permissionsuniform med en borrhammare och hackat i en bergvägg. Lite som videon till Rammsteins låt Sonne. Så att beskriva vår befattning vad vi gör. Vad är det vi inte gör?

Skjutning och krigande. Även om vi hade det på schemat under helgtjänsten när vi var i beredskapstroppen. Vi sprang även cooper-testet och undertecknad gjorde det i kängor då det är svårt för mig att hitta lämpliga löparskor. Då jag har breda fötter och de är nästintill fyrkantiga i framkant så mina tår får således inte plats i vilka skor som helst. Cooper gick över förväntan och när vi spelade fotboll senare fick jag ha bollen ifred, kängsparkar gör ont. Eftersom vi inte har några vapen tilldelade hämnade vi ut dessa. Vilket medförde att de ska skottställas. Mina sikten var helt åt skogen och jag tvungen att skjuta ljusprojektiler. De tog två meter för högt och en halvmeter till höger. Efter detta satt träffarna samlat på tavlan.

Under denna vecka medberedskapstropp var jag även dagelev (apuvalvoja på finska). Det betyder att jag leder plutonen i formation till frukost varje dag samt håller kvällsinräkningen. Vid första kvällsinräkningen fick jag ett nytt smeknamn, generalen. Då den nya kommendören för försvarsmakten general Jarmo Lindberg och jag har samma efternamn.

När det äntligen vankades helgledigt hade jag sökt några extra dagar ledigt och tog båten till Sverige. Olympiaterminalen ligger ett stenkast från huvudstaben. Men jag måste först åka till lägenheten i Hertonäs för att byta om till civila kläder. På vägen tillbaka hade Visit Östergötland slagit upp ett stånd i esplanadparken. Det förklarar nog varför en glassbil från Sänkdalens glass stått utanför Sveriges ambassad hela veckan.

Väl på den knökfulla båten tänkte jag att det borde vara bra drag fredagkväll och allt. Men jag hann bara tänka tanken, då jag ätit mig mätt somnat som ett barn i hytten vid åtta tiden på kvällen, finsk tid. Jag tog igen det med råge då jag kom hem till Linköping.  


Rent säkerhetspolitiskt har Wisemans och Skippers debattinlägg i Dagens nyheter spritt sig till Finland, i Hufvudstadsbladet. Det kan ses som en rimlig kompromiss iochmed attityderna till Nato i båda länderna, en sorts försvarspolitiskt TeliaSonera. Frågan är dock hur det ska se ut rent praktiskt och hur långtgående det ska vara. Det är mycket som då måste "synkroniseras" eller om det räcker med materielsamarbete. Exempelvis inom flyget när Finland ska ersätta sina Hornet. Men I allra högsta grad intressant idé.